Övriga avverkningar
Avverkning i fröträdsställning och skärmställning är avverkningsmetoder som tar sikte på naturlig förnyelse. Avverkningar som tar sikte på naturlig förnyelse bör du förlägga till år med goda fröskördar. Det räcker inte enbart med ett bra fröår utan det behövs flera goda fröår efter varandra. Naturlig förnyelse ska kombineras med markberedning. Bara de allra kargaste momarkerna kan du lämna utan markberedning, men med markberedning får du fulltäta och jämna plantskogar.
Vid avverkning i fröträdsställning väljs friska härskande träd som är av bra kvalitet och har fina kronor till fröträd, 20–100 träd per hektar. Fröträden tas bort när det finns plantor på förnyelseytan. Avverkningen av fröträd orsakar minst skada när den utförs på vintern när plantorna är täckta av snö.
Att förnya gran på naturlig väg genom avverkning i skärmställning är en osäker metod på mineraljordar och dessutom ska den genomföras i många steg. Förnyelsen påbörjas redan tio år före slutavverkningsskedet då trädbeståndet utglesas så att det kvarstår 500 stammar per hektar. Om det uppkommer livskraftiga och utvecklingsdugliga granplantor på området kan den egentliga avverkningen i skärmställning utföras. På området kvarlämnas 100–300 fröträd per hektar av bra kvalitet. Den granplantskog som uppkommit under skärmträden skadas alltid när skärmträden tas bort. Därför måste det i unga plantskogar finnas mer än minimiantalet plantor.
Efter en kalavverkning utförs vanligen en plantering på förnyelseytan, men en del av ytan kan lämnas oplanterad då man kan utgå från att den förnyas på naturlig väg med frön från kantskogen. Kant- och teghuggning är en avverkningsmetod som tar sikte på naturlig förnyelse. Skogen huggs kal i tegar och träden i kantskogen sprider frön till det kalavverkade området. I barrskogar ska tegen vara omkring 50 meter bred och i björkskogar 100 meter. Om kantskogen på båda sidorna om tegen är av bra kvalitet, lämplig för växtplatsen och det är bra fröår, kan tegens bredd fördubblas. Den här avverkningsmetoden används främst på momarker i norra Finland och på bördiga torvmarker i södra Finland, som till exempel i kärrsvackor.
