ABC om iståndsättningsdikning

Sedimenteringsbassäng

Sedimenteringsbassänger samlar upp grova fasta partiklar från vattnet. De bromsar upp vattnets strömningshastighet varvid fasta partiklar sjunker till bassängens botten. Bassängerna hindrar slam från att rinna ut till vattendrag.

Utfallsdike

Vatten från andra diken rinner till utfallsdiket för att sedan ledas bort från området.

Slamgrop

Slamgropar fångar upp slam som uppstår vid grävning. Slamgropar är 1-2 kubikmeter stora fördjupningar i diken. Groparna grävs med cirka 100 meters mellanrum och på sådana platser i terrängen där vattnets strömningshastighet avtar naturligt.

Dikestäthet

Antal diken på ett objekt, i medeltal 260-300 meter diken per hektar. Avståndet mellan diken, dvs. tegbredden är 35-40 meter.

Bottendamm

Genom att på dikesbottnen bygga bottendammar av sten eller trä åstadkommer man avtrappningar som får vattnets strömningshastighet att avta. Erosionen minskar och grövre fasta partiklar samlas upp.

Rensade eller kompletterande diken

I första hand rensas gamla diken. Avståndet mellan gamla diken, dvs. tegbredden spjälkas upp med hjälp av kompletterande diken ifall dikesavståndet är över 60 meter.

Dikesren

Dikesrenar vid utfallsdiken, kompletterande eller rensade diken jämnas ut för att kunna användas som körstråk (cirka 4 meter breda) mellan skogsvägarna. Dikesrenar används bland annat vid skogstransport.

Översilning

Med översilning avses att vatten från områden med iståndsättningsdikning leds genom ett odikat område så att fasta partiklar stoppas. Översilningsfältets ytskikt borde vara torv. Översilning är den effektivaste vattenskyddsmetoden vid iståndsättningsdikning. I tegdiken med tillräcklig lutning kan man lämna dikesavbrott varvid vattnet leds som ytavrinning som vid skyddszoner.

Skyddszon

Vid stranden av vattendrag lämnas en skyddszon som inte får iståndsättningsdikas. Därmed förhindrar man att vattendrag förorenas. Skyddszonens yta får inte söndras och undervegetationen och buskskiktet ska lämnas orörda.

4.5.2010